Pinnar och piller,

När jag var arton fick jag p-piller utskrivna på ungdomsmottagningen. Åren som följde därpå var ett litet helvete. Jag var ett helvete. Den ilskan jag emellanåt hade i min kropp var obeskrivlig. När jag befann mig i en situation som kändes fel och orättvis fylldes jag med en genomträngande kyla som gjorde att jag såg till att rättvisa skapades till vilka medel som helst. Inga undantag. Som om jag bekämpade en form av enfrontskrig. Någonstans under den här tiden fick jag för mig att det kanske var mina SSRI-preparat som hade någon slags motverkande effekt på mig. Min läkare informerade mig om att jag hade diabetes i hjärnan och behövde ta piller för att återställa min sertotoninhalt. Det var ingen depression. Jag var bara likgiltig, längtade inte efter något. Men det blev aldrig bättre. Något var fel. 

 

Jag flyttade till London och upprepade uttryckslöst för mig själv "Tänk att vi bor här. I London. Här finns allt. Detta kommer vara vårt livs bästa tid och vad som helst kan hända". Men i själva verket kände jag ingenting.  Det blev aldrig tillräckligt övertygande.

 

Väl tillbaka i Sverige vände jag mig till ungdomsmottagningen för att få hjälp och någon att prata med. Tyvärr fungerar det inte så enkelt. Man måste snällt stå på väntelista för att få prata med någon. Jag ville inte vänta. Orkade inte. Istället svalde jag alldeles för många tabletter för att sedan få en remiss av en läkare och vips så fick jag tid hos en kurator. Själviskt, ja kanske, men orkade inte riktigt visa så mycket hänsyn där och då. 

 

Inte en enda gång var det någon som nämnde att min instabila psyke till viss del kunde bero på p-pillerna som spökade i min kropp. Så småningom bytte jag dock ut p-pillerna mot en p-stav. Hormontillförseln blev lite jämnare och likaså mitt humör. Men fortfarande. Fortfarande fick jag inte vara mig själv.

 

Det finns inte särskilt mycket forskning om hur tillsatta hormoner påverkar kroppen på lång sikt. Läkare som behandlar cancerpatienter avråder nära släkt från alla former av hormonbaserade preventivmedel eftersom det kan öka risken för cancer. Detta är inget som någon vet med säkerhet och är heller inget de barnmorskor jag träffat lägger särskilt stor vikt vid. Det känns dock ovärt att ta den risken, vilket i sin tur resulterar i väldigt få alternativ: kondom eller kopparspiral. Och alltså på riktigt, har vi inte kommit längre än såhär? Jag har genom åren sett lite för många exempel på p-piller och dess vidriga biverkningar. Detta kännetecknas kanske framför allt av en påtaglig irritation och deppighet där man hela tiden vet att "ingenting av det här är jag och det finns ingenting jag kan göra åt det". Som om ens känslor är överlämnade åt någon annan. 

 

Idag känner jag ingenting av det här längre. Pinnen är utgrävd och kvar finns bara ett fult litet ärr som ett minne av fem års vacklande. Aldrig mer hormonintag i kroppen. Jag är mig själv igen och det är så jävla skönt. 

7 kommentarer

ROLLER DERBY,

Blev så pass såld på roller derby att jag helt enkelt bestämde mig för att börja själv. Men först måste jag såklart lära mig att åka någorlunda bra, och framför allt, att kunna stanna. Funkar inte i längden att sikta på en vägg tror jag. Kanske inte helt optimalt att åka i klänning och löskrage heller.. ja.
 
 
 
3 kommentarer

Kläder och konsumtion,

Det var någon som bad mig lista butiker och varumärken som är bra eller godkända respektive sådana som bör undvikas. Tyvärr blir det väldigt svårt eftersom det generellt finns väldigt lite transparens inom klädindustrin. Väldigt få företag är statiskt bra eller dåliga eftersom det finns så himla många faktorer att väga in och ta hänsyn till. De företag jag har har sett på nära håll och faktiskt vet saker om är dessutom väldigt få så den listan skulle bli ganska kort.

Jag tror att det viktigaste är att reflektera över sin egen konsumtion och förhållningssätt till kläder. Det går inte att tillverka billiga kläder utan att det ger konsekvenser för övriga parter i tillverkningsprocessen. Detta kan exempelvis innebära väldigt låga löner eller negativ påverkan på miljön. Alternativt att hela designbiten faller bort. Det är därför inte särskilt hållbart i längden att ständigt köpa nya kläder i halvdålig kvalitet. Varken sin egen ekonomi eller för miljön i stort.

För några år sedan gjorde jag upp en regel för mig själv som går ut på att jag bara får köpa saker jag älskar. Dock med undantag för second hand-prylar. Särskilt om de kommer från second hand-butiker som drivs av vägörenhetsorganisationer.  En regel som underlättade för mig själv avsevärt och som gör att man slipper alla onödiga impulsköp och reakrafs. Regel nummer två är att köpa färre dyrare plagg i högre kvalitet istället för många halvdåliga. Genom att alltid känna på material samt kolla på vad kläderna är tillverkade av lär man sig ganska snart att till viss del skilja plagg åt kvalitetsmässigt. Från att ha haft ett skevt behov av att ständigt ha nya utstyrslar ser jag nu i stort sett likadan ut för jämnan. Förvånansvärt skönt att döda det köphetsbehovet ändå.

fast fashion kläder konsumtion kvalitet miljö second hand tillverkningsprocess transparens välgörenhet
2 kommentarer
Real Time Web Analytics