puss.

tack och puss för all kärlek och fina kommentarer i inlägget nedan om min mamma och cancern.
tvekade rättså länge på om jag skulle publicera överhuvudtaget, men inte nu något mer.
ni gör mig varm i hela hjärtat ♥
2 kommentarer

Your hair was long when we first met,

Jag har haft långt hår hur länge som helst men aldrig riktigt lyckats uppskatta det ordentligt. Jag har bara väntat på att det ska bli ännu längre. Dessutom tar det en massa tid och energi att försöka hålla det i någorlunda skapligt skick. Häromdagen fick jag plötsligt någon slags insikt i att jag skulle klippa av alltihopa. Gick till min bästa frisör Matilda på Genko och "Nya tider! Det är dags att klippa av allt".
 
Såhär såg det ut innan:
Evighetslångt, ledset och lite för tidskrävande.
 
Sedan efter en himla massa klippande:
 
 
 
 
 
 
 
 Bam!! Lite page-aktigt med längre lugg framtill. Det bästa jag gjort på hur länge som helst. Trodde ändå att det skulle ta i alla fall ett tag att vänja sig plus kanske lite småångest över att ha kapat allting. Men nej, ingenting sånt. Känner mig bara fri.
8 kommentarer

Det svåraste någonsin,

Det här är en text om att förlora sin viktigaste person i livet. Något som inträffade för tio år sedan. Det här är det svåraste jag någonsin skrivit.

 

Jag är elva år och min syster kommer in på mitt rum. ”Vet du om att mamma har cancer?” Cancer. Jag vet knappt vad det är. En diffus hemsk sjukdom som tar människors liv, men inte mycket mer än så. Jag springer ut till mamma och ”mamma är det sant?”. Det är sant. Min mamma har bröstcancer och från och med nu kommer allting sakta men säkert att förändras.

 

Hon får operera bort ett bröst och tappar allt hår på huvudet. Det tyngsta är dock alla dagar hon är borta för strålning och cellgifter. Utåt sett märks det inte så mycket. Hon har en peruk och ett lösbröst när hon går ut. Båda är väldigt verklighetstrogna. Under ytan är det dock allt annat än bra.

 

Ibland säger jag att jag nog är lite sjuk och går hem tidigare från skolan när allt runt omkring blir för mycket. Släpar med mig cd-spelaren ut i trädgården och sätter på mina bästa låtar lite för högt medan jag övar konster på studsmattan. Till slut ligger jag utmattad i en liten hög uppe på. Mina lärare låter mig hållas och accepterar mina halvhjärtade sjukdomsursäkter rakt av. De vet nog mycket väl men de säger aldrig något.

 

Efter ett jävligt år med operationer, strålning och cellgifter är allting över. Hon har ett bröst mindre och håret är kortare än någonsin men hon är frisk och det är det viktigaste. Hon är frisk och vi kan andas ut.

 

Men bara för ett tag.

-

Så småningom sprider sig cancern till skelettet och saker och ting försvåras.

 

Mamma tvingas operera bort en tumör i nacken och kan inte längre hålla uppe huvudet ordentligt utan en stödkrage. När vi ska gå på utvecklingssamtal i skolan staplar hon fram bredvid mig med kryckor. Kryckor, stödkrage och peruk. Jag skäms. Skäms. Fy fan.

 

Jag minns sista gången hon överhuvudtaget kan gå. Hon är på väg till sovrummet men kommer bara halvvägs. Smärtan blir för stark. Hon orkar inte mer. Jag sitter på deras säng och hör henne men benen har liksom fryst fast. Jag kan inte ens komma mig för att gå dit och hjälpa henne. Efter det förblir hon sängliggande.

 

För det mesta håller jag mig borta. Tar hand om mina småsyskon. De är så små och förstår inte så mycket av allt som händer. Mini är bara ett och ett halvt. Hon är min kängurubebis och jag är hennes kängurumamma. Jag hämtar på dagis, matar, nattar, byter blöja, leker med dem. Jag köper till och med kläder till dem för min månadspeng. Jag är fjorton och det här med att ta hand om småbarn är redan en självklarhet. Att tvingas växa upp så snabbt kommer så småningom att ge konsekvenser längre fram. Inget jag rekommenderar direkt.

 

Jag visar inte så mycket utåt. Gömmer mig bakom mina småsyskon, gömmer mig på mitt rum. Istället vänder jag all min smärta in mot mig själv. Jag börjar skära mig i armarna. Rakblad, pennvässarblad, glasbitar. Tunna ytliga skärsår som jag gömmer med långa tröjor. Genom att kanalisera smärtan till något fysiskt är det lättare att stå ut. Det enda jag kan kontrollera själv när allt runt omkring är kaos. Ingen får veta.

 

Skolan skickar mig till en kurator för att prata om allt det där som är svårt och jobbigt. Sådant som man kanske inte kan eller vill prata om med sina kompisar. Jag går dit men undviker till varje pris att prata om det allra tyngsta och mest jobbiga. Det är för jobbigt, jag orkar inte. Faktum är att hon aldrig lyckas knäcka mitt skal. Eller hinner för den delen. Kuratorn har också en form av cancer och innan vi kommit så långt i behandlingen är hon död. Det blir svårt att lita på människor. Framför allt vuxna vars uppgift är att finnas där för en. I slutändan lämnar de ändå bara en ändå så vad ska det tjäna till?

 

Sista gången jag och min mamma pratar med varandra är när hon ber mig hämta en specifik tidning i köket. En tidning som självklart är omöjlig för mig att hitta och jag blir bara så himla irriterad. Är egentligen arg på jävla cancern men tar ut det på henne och tycker bara att hon är jobbig. Kort därefter blir hon inlagd på sjukhuset för sista gången. Hon kommer aldrig att komma hem igen. Vi åker dit och hälsar på rätt så ofta. Det finns alltid gott om personal som är jättesnälla men jag pratar inte med dem. Vill inte prata alls. En dag ordnar de ett pannkakskalas för hela familjen och alla barnen med långbord inne på mammas rum. Det känns bara konstigt.

 

Med tiden blir hon svagare och svagare. Det går inte längre att få någon kontakt med henne. Vi står omkring henne inne på hennes rum och alla bara gråter. Tills slut får hon fram ett ”snälla, gråt inte.” Det blir hennes sista ord.

 

Några dagar senare kommer min låtsaspappa till skolan när jag slutat.  Han tar mig åt sidan och ”Mamma är i himlen nu”. Jag kan inte ta in det riktigt. Hjärnan blockerar alla rationella tankar och jag får ur mig ”Jag kan nog inte följa med till sjukhuset nu för jag ska träffa Linn. Kan vi ta det en annan gång?” och ”Felicia du ska nog följa med nu”. Att se sin mamma död är det mest obehagliga jag någonsin gjort. Kanske det mest obehagliga jag kommer att göra. Men hon ler. Hon behöver inte lida mer. Min mamma älskade änglar hade jättemånga i olika former och utföranden i sin samling. Nu är hon en av dem.

 

Efteråt tar min låtsaspappa oss fyra systrar åt sidan och ”Det är inte såhär mamma vill att ni ska minnas henne. Föreställ er henne cyklandes på sin gamla cykel nere på gatan med det lockiga håret som flyger i vinden”. Han ger oss något att ersätta den sista bilden av henne med.

 

Jag är fjorton år och min mamma är död. Det värsta som kan hända har redan hänt och jag är inte längre rädd för någonting.

 

 

cancer mamma
32 kommentarer
Real Time Web Analytics