a license to drive,

 
En text om att ta körkort när det mest känns som att man ska explodera av tusen miljoner känslor innuti.

 
 
Jag har alltid känt väldigt mycket kring allting. Tagit in människor omkring mig i på ett sätt som nästan bara blir olidligt emellanåt. Det blir särskilt påtagligt i en bil med en främling som granskar varenda rörelse du gör.

Det börjar inte särskilt bra. Det räcker egentligen med att du säger något opassande för att jag ska få något mörkt i blicken och "Vi åker tillbaka" "Du måste ge mig en chans, du känner mig inte ens" och "Jag är inte här för att lära känna dig". Han blir inte kvar särskilt länge på det där stället.

Jag får en ny lärare. Någon som kanske hellre drar långa utläggningar om sina personliga intressen snarare än att lära ut konkret fakta. Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt betalar för att du ska lära mig saker. Mycket pengar. Istället ser jag det som en uppgift att så små frön i ditt medvetande inom områden du aldrig rör dig i. Det är inte mycket i våra världar som korsas. Vi diskuterar självmord, preventivmedelsindustrin, patriarkatet, köttindustrin. Ni vet. Det vanliga. Jag vet egentligen inte om jag lär mig så förfärligt mycket teori under de här timmarna. Det är bara intressant att integrera med någon som har helt olika förutsättningar och åsikter i precis allt jämfört med en själv. Jag lever verkligen i en bubbla.

Efter vad som känns som en evighet kommer vi till någon slags brytpunkt. Du byts ut till en ny person som ska granska/bedömma. Jag minns egentligen inte så mycket från det här tillfället, mer än att du är så fruktansvärt lugn. Jag är kaos i psyket, antar jag. Skulle behöva lite av det där lugnet. Jag talar om allt som är skevt med systemet och det där som gör mig arg. Jag vet inte exakt varför, men av någon anledning bestämmer du dig för att ta dig an mig. Som något slags projekt kanske. Från den här dagen tilltalar du mig inte längre vid namn, du säger bara "Kaos". Kaos kaos kaos.

Exempel på hur sorgligt systemet är: under en obligatorisk föreläsning, som hålls av en man med mycket härskarteknik, tvingas samtliga svara på om de tycker att kvinnor eller män är bäst på att köra bil. Zzzzzzzzz… Merparten av alla tjejer vägrar svara på frågan pga helt orelevant. Rimligt ändå. Jag påpekar hur skevt det är att belysa skillnader mellan kön utan att överhuvudtaget reflektera över varför statistiken ser ut som den gör. Han kontrar med att fråga huruvida jag tror på jämställdhet eller ej. Jag spyr lite inombords.

Det kan ha varit så att jag förbrukade upp emot sex olika lärare under de här månaderna. "Du borde inte ta in alla så himla mycket. Sluta tänk så mycket" och "Jag vet inte hur man gör".

Försöker ta kontroll över det som inte går att kontrollera. Bestämmer att från och med nu kommer vi bara att spela min musik. Och så är det så bara. Gör spellistor med låtar som är allting som jag är och känner för att kanalisera ut alla jävla känslor och vara lite mer, eh, neutral. Fungerar väl sådär. Spelar "One of us most know (sooner or later)" om och om igen utan att någonsin tröttna den här vintern.
 
Jag lär mig plötsligt så himla mycket, och jag ställer tusen frågor om allt för att inte gå miste om någonting viktigt. Det är fint. Det är någonting i kontrasten mellan oss som gör det tror jag. Kanske för att vi kommer ifrån två helt olika världar. Ibland stannar vi till på en väg ute i ingenstans för att andas (jag) och röka (du). Allt går så mycket lättare bara man kan andas klart. Vi spelar ut våra roller väl. Ångesten och oron ligger inbäddade i ett litet moln någonstans långt bort. Tills den där dagen då du misslyckas med att hålla något viktigt som du lovat.
 
"Jag litade verkligen på dig".
 
Jag upprepar det om och om och om igen.
 
Kan inte sluta. 

Själva uppkörningen är antagligen bland det mest psyiskt påfrestande jag gjort. Någonsin. Ni vet 40 minuter kan gå fruktansvärt långsamt i en bil tillsammans med en främmande man som bedömer precis allting du gör. Det går inte att inte misslyckas. Börjar upprepa mantran för mig själv för att tvinga mig till något slags lugn. Bestämmer att min ängel-mamma måste hänga med mig genom det här. Jag har ett skulderblad som sticker ut som en vinge på ryggen, och vad kan vara rimligare än att mamma följer med bak på vingen när jag verkligen behöver det? Nej exakt, ingenting.

Det, tillsammans med en spellista som inte känns så mycket, utan bara skapar lugn, förändrar någonting inombords.
--

Allting är över. Jag antar att jag borde följa mallen och lämna över en halvsorglig bukett och med tillhörande tackkort. Jag kan inte ens komma mig för att ta mig över gatan och säga adjö. Skriver ner allting i ett sms istället. Det kanske är det mest uppriktiga jag någonsin har skrivit. Det kommer aldrig något svar.
1 kommentar

saker som tar slut.

 
våren 2012
 
jag har aldrig varit särskilt bra på den här hejdå-ha-ett-bra-liv-grejen. det är så svårt att göra slut på något som inte existerar. göra slut med någon som inte är min. "varför vill du inte kyssa mig?" jag upprepar sanningen om och om igen trots att du redan vet allt. du vet men ändå kan jag inte sluta och till slut "….snälla kan du ta ut kniven ur min rygg?". du skjuter mig ifrån dig. den där håkan-låten spelas i högtalarna, och av alla tillfällen som finns i världen, måste de spela den här låten precis just nu? vi säger ingenting mer. när jag tittar upp har du tårar i ögonen. 
 
vi går ut i kylan. står tysta när en tysk vänder sig till oss och frågar om vi någonsin varit i tyskland tillsammans. "eh.. no"  "well, at least you've got the best one" "..I know" jag kan inte ens tycka synd om dig men jag vill inte skada dig heller. borde bara gå därifrån, gå hem och sova, men jag kan inte riktigt släppa taget. du säger fina saker till mig (trots att jag förbjudit dig för längesedan). det finns inga regler i det här längre. jag är bara tyst. tyst tyst tyst. tills jag viskar "du är jättefin". du ser på mig och "det är första gången du ger mig en komplimang. någonsin". jag inser att det är sant. allting är ett spel och jag vägrade att spela med. jag har kysst dig kanske hundra gånger men vi vet egentligen ingenting om varandra. 

du har tårar i ögonen när jag går därifrån. har nog aldrig sett dig visa några känslor på riktigt. bara en enda upprepning av fina ord som inte betyder någonting. men vad vet jag egentligen. våra konversationer har alltid varit en form av trassel mellan sanning och lögn. går hem. det är dags att börja leva på riktigt.

3 kommentarer

I know I dreamed you a sin and a lie,

 
Myrorna i benen har legat på lur alldeles för länge nu. Måste ut och dansa prata inte tänka så mycket vara lite flyktig bara. Är nästan bubblig i kroppen när jag går ner bort till färjan med den lilla ipoden i handen. Den som inte uppdaterats på fem sex sju år. Så mycket tonårskänslor den kan få plats i något så litet och obetydligt. Går in på wharf-baren för att leta upp mitt sällskap för natten. Människorna härinne är surfiga versioner av ett lilla torget-sällskap i Malmö vilken dag som helst i veckan. Musiken skär skär in i själen och jag sveper en drink snabbt för att inte springa därifrån bara. Vodkan liksom bäddar in hjärnan i ett litet moln och en timme senare springer vi bort till färjan med en minuts marginal. Du är troligtvis den enda personen i min omgivning där det inte känns så mycket skillnad vilket språk man pratar på och ikväll spelar det inte så stor roll att jag tappar bort minst hälften av mina ord.
 
Vi hamnar på en intetsägande mexikansk bar innan vi går vidare bort till ett ställe i Surry Hills som någon tipsar oss om. Lägger inte namnet på minnet, följer bara med. Vi springer upp för en trappa och ramlar rakt in på en svårdefinierad klubb där de spelar Justin Beiber, Azelia Banks och Disclosure i en enda röra och jag älskar älskar det. Går till baren för beställa in vodka soda men måste springa tillbaka flera gånger och "Vänta måste bara dansa lite till denna först". Hatar att ha glas i handen när jag dansar så sveper drinkarna och ställer bort dem (varför dra ut på något som bara smakar vatten) men det känns som att det bara dyker upp nya ändå. Ond cirkel. Tvillingarna dyker upp efter att ha bestigit Sydney Harbour Bridge. De beställer in tequila och jag dansar mer än jag gjort på väldigt väldigt på länge. hör någon viska i mitt öra "I've actually never seen a swede dance like this" och människorna runt omkring är bara som en grå massa ändå. Inte tillräckligt intressant.

Stället visar sig stänga ett (allt i den här stan sker så jäkla tidigt) och vi måste snabbt vidare för halv två är det lock out på alla ställen och då kommer du inte längre in någonstans. Vi ramlar in i en taxi och kör "Follow that car"-grejen vilket bland annat innefattar lite tvära u-svängar, och plötsligt befinner vi oss i ett stort nedgånget hus med tung genomskärande electro överallt. Tänker för mig själv att det är som att befinna sig i en mardröm och inser inte att jag faktiskt uttalar orden högt. Människorna kollar konstigt på mig men vi springer ändå upp till ett dansgolv någonstans. Basen slår så hårt in i hjärtat på mig och jag slås tillbaka till Berlin och hur jag föll ihop i en liten hög i ren panik. Försvinner helt bort ur mig själv och du måste hålla om mig länge innan jag är tillbaka i verkligheten igen. Upprepar ett förlåt hundra gånger men det är redan försent. Vi står ute på gatan i en stad mitt i natten på andra sidan jorden utan att riktigt veta hur vi ska komma hem men det spelar inte så stor roll. Vi har tre sekunder innan verkligheten kommer ifatt. Tre sekunder av ingenting.

0 kommentarer
Real Time Web Analytics